”Tror du på Tor?”

Ingen har frågat mig. Än.
Men jag har funderat på frågan i alla fall. Inte för att ha ett svar om någon frågar utan som en del i mitt sökande, både inåt och utåt.

För det första så undrar jag om inte frågan är felställd.
Jag ”tror” inte.
Om jag ska ta en gudom som exempel så är just Tor ett väldigt åskådligt och bra exempel. Det som vanligast förknippas med Tor är åskan.
Ja, visst sjutton ”tror” jag på åskan (om det nu är ordet ”tro” vi ska arbeta med här).
Ingen kan på fullaste allvar komma och påstå att åska inte existerar – den är en i allra högsta grad reell naturkraft. Den syns, den hörs. Vissa personer kan även känna spänningarna i luften. Och skulle man bli träffad av den skulle det definitivt kännas. Att bli träffad av blixten är dock oerhört drastiskt och det önskar jag ingen att råka ut för.
Jag behöver inte fundera över om jag ”tror” eller ”inte tror” på åskan.
Det var den aspekten.

Men har jag då någonsin sett en jättelik människoliknande man faktiskt åka över himlavalvet i en vagn dragen av två gigantiska bockar?
Nej, det har jag inte.
Tror jag att det är vad som händer när åskan går även om jag inte har sett det?
Nej, det gör jag inte heller. Jag tvivlar på att det existerar en rent fysiskt reell ”gubbe” med en kropp i stil med min egen som åker omkring där uppe. Jag kan inte svara för vad andra hedningar, forn sed-utövare eller asatroende har för övertygelse. Vissa kanske blir arga över vad jag just skrev.

Så…jag tror alltså inte på Guden Tor med sin Mjölner (Mjölnir), sin styrka och sina bockar och vagn…eller?
Jo, faktiskt!
Jaha ja; det verkar ju rätt inkonsekvent.
Jag ska försöka förklara:
Till att börja med vill jag berätta vad jag tror om de förkristna skandinavernas ”religion” eller ”tro” (jag anser inte att något av orden är passande, men kan inte komma på något som både är bättre och dessutom förklarar för nutida läsare ungefär vad jag menar).
Jag ska också inleda med att säga att det här är min personliga bild som jag kommit fram till när jag tänkt. Det är inget historiskt eller vetenskapligt belagt.
Människorna i det förkristna samhället var medvetna om naturkrafterna på samma sätt som vi genom att de kunde se, höra och känna dem. Vad de troligen inte kunde veta var hur till exempel åskans krafter fungerade. Visste forntidens människor vad ”elektrisk laddning” var och hur den fungerade? Jag tror inte att de gjorde det. Elektricitet går inte att se. Men resultatet av den är högst påtagligt; Det blixtrar, det smäller som fan och det kan i olyckliga fall sätta eld på saker.
Människan såg de mäktiga naturkrafterna, såg hur starka de var och upplevde dem som gudomliga (vilket jag anser att de hade rätt i). För att närma sig och skapa en relation till det gudomliga behövde de symboler som kunde hjälpa dem. Så, har jag förstått, arbetar de flesta hedningar, häxor, shamaner även idag.
De symboler människan skapar kommer oundvikligen att likna henne själv och äga egenskaper och förutsättningar som gäller för oss själva. Människan kan se att till exempel en enkönad grupp varelser är ofruktsam – den förökar sig inte och dör så småningom ut. Människan observerade att det behövs två kön för fruksamhet och fruktbarhet. Så eftersom jorden bar frukt varje år måste det finnas ”manliga” och ”kvinnliga” krafter. Gudinnor och Gudar. Människan skapade de bilderna utifrån de tolkningsramar och den vardag de kände till. Att föreställa oss ett väsen som är radikalt annorlunda än vi själva faller sig inte naturligt, så människors symbolbilder av gudomar liknar ofta människor i högre eller lägre grad. Fast de är större, starkare och mäktigare. Gudomarnas omgivningar, redskap, flora och fauna består också av sådant som utgör stora delar av människans vardag. Jag tror inte det är en slump att Audhumbla är en ko, Särimner en gris och att Tor dras av bockar och Freja av katter – det är djur människan hade och ännu har runt sig.
Åter igen: Detta är min tolkning utifrån vad jag själv anser någorlunda logiskt.
Jag tror att dåtidens människor var medvetna om att symbolerna var symboler och myterna var myter. Men här är jag inte lika säker och kanske tycker många att jag är ute och cyklar – men jag tror ändå det.

Och nu har jag kommit fram till den punkt då jag ska försöka knyta ihop säcken.
Ja, jag tror på bilden av Tor. Människans kollektiva, symboliska bild av guden Tor är tusentals år gammal. Trots att kristendomen har legat som ett ok över skandinavien i över tusen år finns bilden kvar i människors medvetande.
I stort sett varenda svensk vet vem Tor är. Känner till hans bockar, vagn och hammare, hans styrka och hans kamp mot jättarna. Man har en idé om hur man tror att han ser ut. Han omtalas fortfarande. ”Det är Tor som är ute och åker” kan jag höra barn säga när åskan går. ”En Torshammare!” utbrister någon ögonblickligen då han eller hon får syn på en dylik i ett smyckestånd. De flesta vet att torsdag är döpt efter asa-Tor.
Bilden är så inarbetad i vårt kollektiva medvetande att många inte kan minnas exakt hur eller när de lärt sig om nordisk mytologi till att börja med, för många är det här någon man ”bara vet”, man ”har alltid vetat” det.
Så jag tror alla gånger på Tor som en kollektiv bild i människors medvetande. Han finns därför att vi på sätt och vis har skapat honom. Och det leder till slutklämmen som känns lite överkurs och som jag tycker känns svår att förklara. Jag känner mig lite ute på tunn is, så vi får se hur det här faller ut.

Skapar vi gudomarna eller har de skapat oss?
Jag vill svara både ock!
Min personliga övertygelse är att jorden är en medveten organism. Jag har inte läst ingående om Gaiahypotesen och Gaiateorin, men det lilla jag läst känns självklart och jag planerar att fördjupa mig i det.
Jag tror också att olika aspekter av jorden och naturkrafterna har egna medvetanden. Vi människor har det ju och vi är också delar av organismen jorden.
När människan skapar en symbolbild av en gudom närmar de sig den gudomen och börjar interagera med den. Då börjar subtil information, intryck, stämningar, känslor flöda mellan människorna och den gudomliga aspekten. Samtidigt formas, skapas, utmejslas och växer människans bild av gudomen. Den får detaljer, karaktär, liv, historia och sagor formade runt sig. Jag tror att den gudomen då svarar på det genom att bli mer och mer den bild människorna använder. Därför att genom att ”bli” den bilden får gudomen lättare att komunicera med människorna eftersom det är den specifika bilden som människorna vänder sig till och arbetar med. Jag ser det här som en mycket avancerad process där ingen aspekt är den styrande, men båda är beroende av varandra. Som en självförstärkande skapelseprocess. Sådana självförstärkande skapelseprocesser präglar för övrigt hela jordens och livets skapelse och är för mig magiska. Kärnan i naturlig magi.

Och så ett Ps.
En sista tanke så. Hur initierades bilden av Tor? Kanske genom forntidens människors meditation då de fick gudomliga ”eteriska” intryck som de sedan tolkade till en för människor begriplig och konkret bild.
Jag har läst ett antal böcker om elementarer och naturandar där det står att dessa existerar i en dimension där vi människor inte kan se dem med vår vanliga syn och de inte heller kan se oss på det sätt vi menar med ”se”. En människa som går förbi ett träd ser inte för trädet ut som vi tycker att människan ser ut. Trädets ande kan inte ”se” våra kroppar. De förnimmer vår aura som någon slags energi. Enligt en släkting till mig som är medial är det också så de avlidna upplever oss. De ”ser” oss inte, men kan uppleva den del av vår energi som existerar transdimensionellt så att säga.
Så, ergo; Kanske, i en annan dimension, Tor faktiskt brakar tvärs över himlavalvet med sina bockar och sin vagn. Att han i den dimensionen är lika fyskiskt påtaglig som vi tycker att våra egna kroppar är i den här dimensionen…
Jag gillar den tanken!