På gränsen

Till att börja med vill jag tacka för era fina och tröstande kommentarer på mitt inlägg Modfälld.
Tack fina, fina häxsystrar!
Era tröstande ord gör mig så varm inombords. Jag kommer att läsa kommentarerna lite då och då och begrunda dem och prova era förslag.

Jag har just tagit en promenad.
Dels för att bara vara ute i naturen, vara i det gudomliga, det gudinnliga. Men också för att jag har läst på några ställen om ”utesittning”. Att sitta ute i skogen ensam en hel natt. En tanke som både lockar och skrämmer mig. Så jag tänkte varför gå ut för fullt med en gång och pang och bom sitta en hel natt i en kolsvart skog fast man inte har någon vana. Kanske man kan träna sig lite innan. Jag läste i Eta Christenssons bok Hellre häxa än präst att vissa som har provat utesittning har blivit så skrämda eller illa till mods att de bestämt sig för att aldrig göra det mer. Det verkar väl synd.
Så både i förrgår och idag har jag gått ut strax före skymningen för att vara i skogen när det börjar bli mörkt men fortfarande inte är helt kolsvart. Liksom för att testa mina gränser och förhoppningsvis så småningom flytta mina gränser.

Idag gick rundan runt en skogssjö.
Jag brukar för det mesta välja ena hållet att gå runt sjön, men idag valde jag att gå runt varvet åt andra hållet. Jag vet nämligen att ena delen av rundan är ganska öppen, har en bredare väg där fler människor passerar och går närmare vattnet vilket ytterligar ljusar upp den. Den andra delen av rundan är mer kuperade, tätare skog, flyttblock och överhuvudtaget ”murrigare”. Jag ville gå den ”murriga” delen först, innan det skulle bli alltför mörkt. Liksom för att ha den avklarad.

Det var ett bra val tror jag.
Jag kan liksom inte bara älga runt den här sjön. Det skulle gå för fort. Då skulle det kännas som om jag missade det vackra, andliga, gudomliga. Jag måste alltid stanna på flera ställen. Titta på den vidunderligt vackra utsikten, gå ner till stranden och känna på vattnet, lyssna på fåglarna, hälsa på träden, betrakta någon liten deltaj…

Vid ett tillfälle flaxade det i buskarna vid stranden och jag hoppade till lite. En stor fågel for ut ur busken och flög ut över sjön. Med min livliga fantasi och tendens att förstora upp saker var det en enorm stork, men förmodligen var det en häger eller något. (Fast den gav verkligen intryck av att vara enorm – jag har aldrig sett en så stor fågel i den skogen förut, och det var inte en rovfågel.)

Det blev mörkare och mörkare medan jag gick. Flyttblocken såg mystiska ut, träden ruvade i mörkret och alla små ljud var otäcka. Jag mötte ett par personer och när jag närmade mig det ställe jag tycker kändes läskigast att passera hörde jag röster av två personer som gick och pratade, men en bit framför mig tog de en annan väg så jag mötte dem inte. Just när jag hade gått förbi den korsvägen hörde jag en av dem ropa. Ett sådant där rop som människor brukar använda när de vill ropa tillbaka en hund som farit iväg någonstans dit den inte ska. Då blev jag skiträdd; ”Å, nej; hjälp, ska jag bli jagad av en hund nu också!”
Men någon hund kom inte i närheten. Däremot hade jag svårt att lugna ner mig igen efter att ha blivit så omskakad. Och just när jag var i det mörkaste och läskigaste partiet också, där det är sumpigt, buskagen står täta och stora stenar ligger hotfullt och trycker alldeles intill stigen.
Och just då, när jag var som mest uppskakad och rädd glimmade det till i vattnet bredvid mig. Det var månen som speglade sig. Jag gick fram till vattnet och stod och tittade. Både på månskäran på himlen och på den vackra spegelbilden i vattnet. Jag fick en ingivelse att göra min lilla ”månvatten”-ritual där i skogen, så jag gjorde det. Välsignade vattnet, lät månen ljus ladda det med kraft och drack av det. Sedan gick jag vidare. Jag var inte rädd längre. Under en del av min promenad följde månskärans återsken mig från den spegelblanka vattenytan vid min sida. Sedan var det bara den lättare sträckan av vägen kvar. Jag gick och jag njöt. Mycket riktigt mötte jag fler människor där. Och hela tiden strålade jungfrugudinnans ansikte ner på mig från himlen.

Just när jag kommit ut ur skogen och fram till en öppen plats med en liten äng och en liten damm fick jag också syn på Venus rakt framför mig på himlen. Då var det bara en kort liten bit kvar att gå genom ett mörkt parti och sedan skulle jag vara framme. Jag betraktade månen och Venus medan jag gick den sista biten.
När jag kom ut ur skogen och stod i utkanten av bebyggelsen igen tackade jag gudinnorna som hade varit med mig under vandringen, lyst upp min väg och mitt sinne och gett mig mod.
Jag hade testat mina gränser och jag hade bestått provet.
Tack för det goda Gudinna!

Jag hade ingen kamera med mig, så jag lånade ett foto från CMS Observatorys hemsida. Här syns månen, Venus och Jupiter. De stod inte riktigt såhär i förhållande till varandra när jag var ute.