Bokrecension: Frostmåne

Frostmåne av Jeanette Bencze

En vacker och insiktsfull bok om och av en mycket modig kvinna.
Jeanette Bencze vågade möta det allra svåraste och mörkaste på ett sätt jag har svårt att föreställa mig och för det har hon min djupaste beundran. För jag har inte vågat det hon vågade.
Med poetiskt språk berättar Bencze om sin svåra tid; panikattackerna, utbrändheten, dödsångesten och om sin väg mot att hela sig själv och sin själ igen. Om mötet med Gudinnan. Hon som är många.

Benczes ord kommer från hjärtat när hon berättar om sina möten med gudinnorna. Så öppet och så äkta att det nästan är svårt.
Hennes språk skimrar. Som spindelväv med daggdroppar när den träffas av gryningens första strålar. Som frostkristaller i skymningsljus, som månens spegelbild i en skogssjö, som en kristall…

Och ja; det är nästan svårt att läsa.
Inte bara på grund av uppriktigheten. Jag blir avundsjuk. Ja, faktiskt. Dock inte missunsam märk väl. Jag läser Benczes berättelser om mötena med gudinnorna och önskar att jag kunde få uppleva det hon beskriver. Jag vill också känna gudinnans andedräkt och smekning. Jag vill se hennes dans och hennes svepande mantel. Vill höra hennes fotsteg, hennes skratt, hennes röst…

Men det funkar inte så och det om något fick jag insikt om när jag läste den här boken. Genom Jeanette Benczes texter fick jag privilegiet att ta del av hennes väg och hennes möten. Och de är just hennes.
Min väg kommer aldrig att se ut just så. För min väg är min. Jag har inte gått lika länge på min väg som Jeanette gått på sin och då är det ganska naturligt att jag inte hunnit uppleva lika mycket. Inte har lika många möten.
Min förståelse för varje individs unika väg, möten och insikt har djupnat i och med att jag läste Frostmåne. Var och en måste leta sig fram och hitta sin egen väg. Det är det enda sättet. Det är det enda vi kan göra.
Människan har fått gåvan av den fria viljan. Men med varje gåva följer ett ansvar. Att vi har friheten att välja innebär också paradoxalt nog att vi inte har något val – vi är faktiskt tvungna att göra ett val. För att inte välja är också ett val. Valfriheten är tvingande så till vida att valet måste göras.
Min väg ligger framför mig och den är den enda jag kan gå. Och den är också helt och hållet min. Ingen kan ta den ifrån mig.

När jag läser är jag tyvärr en riktig petmoj.
”Språkpolis” kallas sådana som jag ibland, och jag har dessvärre inte så mycket att invända mot det. Jag kan reta upp mig på det mesta; grammatiska fel, särskrivningar, syftningsfel, stavfel…you name it.
Bencze ska ha ett stort plus för att hon i förordet till boken påpekar att det troligen finns lite sådant här och var och säger att ”det bjuder jag på”. Det preciserar bokens fokus och gör att jag har betydligt mer överseende än jag annars skulle ha haft.
Ja, författaren skriver lite ”casual” och ”leisure”, men det är inte språklig kadaverdisciplin som är bokens syfte utan själva berättelsen. Kampen, mötena, att välja livet.

Benczes sätt att betrakta och beskriva sina känslor, sitt liv och sin omgivning är små pärlor av under.
Jag kommer att bära med mig dem. Läsa dem flera gånger. Påminna mig om dem ibland och försöka se tillvaron genom Jeanette Benczes ögon en liten stund. För den blir så magiskt vacker då.