Morotsmeditation med mormödrar

Det här inlägget har jag tänkt skriva länge.
Jag hade en upplevelse i höstas och bara någon dag efter att jag haft den upplevelsen läste jag ett inlägg som Lina skrivit i sin blogg Mat, Pyssel och Magi.
Hon hade fått frågan om varför hon håller på med sylning, inlläggning m.m. Lina berättade om det i sin blogpost Min tro och min förhållning till mat. Den texten inspirerade mig till att skriva om min upplevelse.

Jag stod och tvättade rotsaker.
Det var ganska många rotsaker och flera av dem var rätt små. Jag hade odlat och tagit upp dem själv så en del av dem var lite ojämna i formen och hade liksom små ”veck”, vinklar och vrår. Det satt rätt mycket jord och seg, hård, tung lera kvar på dem. Det var med andra ord ett rätt drygt och om jag ska vara uppriktig ganska långtråkigt jobb att stå och tvätta och gnugga alla de små morötterna och rödbetorna.

Jag började tänka på min mormor. Hur hon brukade ta en balja med vatten, lägga i rotsaker och sedan sätta sig på en stol med bunken i knät och göra rent dem. Hur det tog den tid det tog, men under tiden hade hon en anledning att sitta en stund, vila fötterna, kanske kasta ett öga på naturen och småfåglarna utanför fönstret då och då. Och tänka.

Jag började också tänka på hur himla enkelt vi har det idag. Och hur vi ofta bara förväntar oss att det ska vara enkelt; tar det för givet. För vi har vant oss. Vi behöver inte stå och tvätta rotsaker. Det är bara att köpa en påse tvättade morötter i affären. Vi reflekterar inte ens över att de är jordfria. Vi bara använder dem.
Och egentligen är den företeelsen så ny. Sett i perspektivet människans historia. Historien av att tvätta rotsaker är så oändligt mycket längre än historien av att slippa göra det.
Faktiskt är nog min generation den första att uppleva det.

Jag sökte mig i tankarna bakåt.
Bakåt i historien. Till alla mina förmödrar som genom år, århundraden och generationer stått och suttit och tvättat rotsaker för att kunna laga mat till sina familjer.
Jag tänkte på min mormor och min farmor, för dem kan jag föreställa mig i deras kök; jag vet ju hur de såg ut. Jag tänkte på deras mammor och hur de lärde sina döttrar. Och jag fortsatte att följa kedjan bakåt till kök jag aldrig varit i och inte kan veta exakt hur de ser ut, men ändå på grund av mitt historieintresse kan göra mig en ganska bra bild av. Kök, härdar och eldstäder ur olika tidsåldrar ända tillbaka till vikingatiden där mammor och döttrar tillsammans tvättat rotsaker.

Det blev en rofylld meditation medan jag stod och tvättade. Och innan jag visste ordet av så var jag färdig. 🙂

Ps Säkert har en del män också berett livsmedel och lagat mat genom historien, men i min släkt har det varit kvinnor som lagat maten – åtminstone så långt jag känner till, och eftersom det var min egen släkt jag började kedjan med så kom förmödrarna i fokus.
Av det historiker och arkeologer kunnat utläsa verkar det också ha varit vanligare att kvinnor stod för matlagningen.