Just nu känner jag att ljuset och våren kan bara inte komma fort nog.

Jag känner att det här är lite svårt att skriva om. Jag vet inte riktigt vad jag ska berätta om elementet luft. Tycker inte direkt jag har något att lära ut för jag har inte arbetat så aktivt och intensivt med elementen.

Det lilla jag har läst om elementen beskriver luftelementet som förknippat med kunskap, det intellektuella, “att veta”.
På det viset stämmer det bra ihop med mina personliga preferenser. Jag har lättare att arbeta med min intellektuella sida än t.ex. med min intuitiva eller känslomässiga.
Jag älskar verkligen luft. Jag tycker om att ta mig upp på höga platser där det är öppet så jag kan se långt. Jag tycker om utsikt. Och jag tycker om när det blåser. Vind, blåst, bris, storm. Det är mäktigt, magiskt och renande. Jag tycker om att känna luftens rörelser mot mitt ansikte och hud. Luften känns så otroligt levande när det blåser. Jag känner mig väldigt levande när det blåser.

Jag tycker ännu mer om det efter att ha läst ett inlägg på Lilithas blogg om vindmagi och att låta vinden blåsa bort det som är negativt och jobbigt.
Jag tyckte det lät fantastiskt och ville pröva. Jag hade egentligen ingen aning om hur jag skulle bära mig åt så jag fick försöka pröva mig fram. Jag brukar göra så att jag väljer något som känns jobbigt; trötthet, oro, stress, ledsenhet, skörhet, ängslan och tänka på det, koncentrera mig på det och verkligen känna på det. Känna hur det känns. Sedan fokuserar jag på att med viljekraft flytta känslan till hudens yta. Låta den sippra ut ur kroppen, ut genom porerna tills den är utanför mig och där kan vinden få fatt i den och blåsa undan den, neutralisera den.

Min personliga tro är att jorden, luften eller “alltet” inte far illa av att ta emot min oro. Den är bara oro så länge den är hos mig. Om jag ger ifrån mig den till luften förlorar den sin negativitet. Luften värderar och bedömer inte. Likaså är det min tro att vinden neutraliserar min negativa känsla om jag öppnar mig och låter den göra det. Om jag släpper ut oron i luften, eller “drar in” luftens magi inom mig för att låta den neutralisera oron i mig spelar ingen roll – båda fungerar. Det är helt enkelt en fråga om preferens. Jag vill påpeka en extra gång att det här är min personliga övertygelse. Alla har olika sätt att närma sig naturkrafter och gudomligheter; det som känns rätt för mig behöver inte göra det för någon annan.

Jag har “köpt en lott”.
Vill du också? Kolla då här!

Jag tycker att Stålbom presenterar funderingar som är logiska och en teori så trolig att jag faktiskt skulle vilja citera den i sin helhet. Så:

“Om man inledningsvis bortser från allt bevarat källmaterial och bara spekulerar rent praktiskt om när en större fest, förenad med marknader och ting skulle ha varit lämpligt att hålla, så kan följande sägas.
Med hänsyn till arbetsåret är sommaren och vintern de två tillfällen som är lämpliga. Även med tanke på att längre resor blir nödvändiga så är egentligen bara sommaren och vintern lämpliga. Höst och vår är marken mjuk, det är en tid för sjöfärder. Däremot får man kanske utesluta sommaren när det gäller senare delen av järnåldern, vikingatiden, helt enkelt för att många då var ute på långa sjöfärder. Vintern är alltså kvar. Men när på vintern?
Man bör ju vara försäkrad om gott om snö, och en ordentlig is på sjöar och vattendrag för att underlätta resandet. Mitt i vintern, eller ännu hellre, någon vecka efter midvintern, är kanske det bästa. Mitt i vintern var enligt folktraditionen i början av februari. Då har ju också dagarna blivit lite längre. Men för att klara långfärderna var det självklart en stor fördel med nattljus. Det bör alltså ha varit kring fullmåne. En vinternatt med snö dygnen kring fullmåne kan man, om det är klart väder, se nästan lika bra som på dagen. Om det är molnigt så är det i alla fall ljusare än annars.
Man skulle alltså försöka pricka in den fullmåne som inträffar så nära midvintern, omkring den 2 februari, som möjligt. Det innebar att marknaden – festen – tinget borde hållas vid den fullmåne som inträffar mellan 19 januari och 16 februari. Allt detta utifrån ett rent praktiskt resonemang.”

Efter detta övergår Stålbom till att jämföra dessa funderingar med källmaterial.
Nu är jag övertygad om att Göran Stålbom kände till detta källmaterial och vad som stod i det innan han formulerade teorin ovan, så knepet att presentera en teori, som läsarna mellan raderna lätt tolkar som Stålboms egen, och sedan låta den “bekräftas” av källmaterial tycker jag är en smula förmätet. Men nu var det inte bokens uppbyggnad som skulle avhandlas, så jag går över till källmaterialet.

Tacitus berättar om germanerna att de sammanträda “på bestämda dagar, antingen vid nytändning eller vid fullmåne”. De flesta forskar bedömer den uppgiften som tillförlitlig.
Sedan skriver Stålbom:

“Ett särskilt intressant spår i källmaterialet är därför den ålderdomliga regel, som fram till år 1741 använts för att bestämma när distingsmarknaden i Uppsala skulle hållas. Den säger att distinget skulle hållas vid den första fullmånen efter den första nymånen (i astronomisk mening) efter trettondedagen. Detta innebär fullmånen mellan 21 januari och 19 februari.
Trettondedagen är naturligtvis en tidpunkt som tagits upp under kristen tid. Om man alltså antar att detta går tillbaka på förkristen tid, så måste regeln ha sett ut på ett annat sätt. En forskare, Nils Lithberg, har antagit att den ursprungliga utgångspunkten för distinget varit vintersolståndet. Denna förmodade äldre utgångspunkt skulle vid kristendomens införande ha flyttats fram till julafton. Tanken är inte så långsökt. Regeln skulle alltså, som en gammal förklaring till runstavar från 1700-talet uttrycker det, lyda:

Fylls tungel sedan Sol gådt Julafton nid
Ell Jule dagar i Juletungels lag
Fullmånen som följer ther närmast wid
I Upsala håls Disa dag

Det är i praktiken samma regel som distingsregeln, bara omformulerad och anknuten till föregående fullmåne. Själv kan jag inte ta ställning till denna regels ålder, men jag kan utan förbehåll instämma i Lithbergs åsikt att en sådan regel “verkar mycket naturligare, och är mycket lättare att föstå”. Det vill säga om man – som en forntida bonde – inte har tillgång till en almanacka. Annars är självklart distingsregeln, som utgår från en under kristen tid firad helgdag, lättare att använda.”

Jag är dock inte lika säker som Stålbom när han skriver att trettondedagen “naturligtvis” är en tidpunkt som tagits upp under kristen tid. Själva namnet trettondedagen är högst sannolikt kristet, men det är inte omöjligt att det existerade en hednisk högtid då, särskilt med tanke på hur sent i kristendomens historia den kristna ledningen satte sig och hittade på att Jesus födelse skulle förläggas till runt vintersolståndet – primärt för att de var så bekymrade över att det inte gick att “få bukt med” det hedniska firandet vid denna tidpunkt.

En sak jag är grymt nyfiken över är var någonstans Göran Stålbom har hittat “den ålderdomliga regel, som fram till år 1741 använts för att bestämma när distingsmarknaden i Uppsala skulle hållas”. Vad jag kunde hitta anger han inte skrift eller arkiv.
Jag får väl skriva till karl’n och fråga…

Så; avslutningsvis tänkte jag fira mitt Disablot nu under fullmånen.
Absolut, verkligen bara av den här anledningen!
För det var väl ingen som trodde att det berodde på att jag inte fått loss ändan ur vagnen och gjort det tidigare va?

Vad som däremot tycks vara mer vederlagt är Disablotet, Disatinget, Disamarknaden som ägde rum någon gång i början av februari. Göran Stålbom presenterar i sin bok Vintersolståndet en teori om hur månen och månens faser användes som riktmärken för tusen år eller längre sedan för att människor skulle kunna stråla samman på rätt dag samtidigt. Hans teori lät mycket logisk och trovärdig.

Såhär står det i Wikipedia om disablotet:
“Disablot var som namnet säger ett blot, en offerhögtid, till disernas, kvinnliga gudomars, ära. Disablot firades i det förkristna Norden under vintern för att försäkra en god skörd under det kommande året. Berömt var det stora disablot som hölls i Gamla Uppsala i februari i samband med distinget. Anledningen till att hålla ett blot och ting samtidigt var att det samlades människor till båda, vilket hjälpte både kommers och samspel inom samhället.
Beskrivningar av disablotet återfinns i flera isländska sagor: Egil Skallagrimssons saga, Hervarar saga och Heimskringla.”

Diser är en grupp kvinnliga makter eller andeväsen som är knutna, som det verkar, i första hand till en släkt eller en plats/landområde. En dis skulle alltså kunna kallas för en släktgudinna. I isländskan finns termen landdísir vilket tyder på att disen där ofta var knuten till ett visst område. Disen vakar över släkten eller landet och i hårda tider kan släkten vändas sig till henne.

Flera forskare anser att ordet diser förmodligen har sitt ursprung i det ålderdomliga namnet diar, det vill säga gudar eller kungar av indoeuropeiskt ursprung. Det påpekas på några håll, bland annat av Åke Hultkranz i boken Vem är vem i nordisk mytologi.

Att något påpekas av flera forskare stärker dock inte nödvändigtvis teorin i sig, vill petmojen påpeka här. Ibland handlar det om korsreferenser hit och dit, flera forskare hävdar att teorin har flera källor och hänvisar till varandra, men i slutänden kan det ibland visa sig att det bara finns en enda källa som sedan orsakat en rundgång av referenser och hänvisningar.

Christina Raudvere skriver i sin bok Kunskap och insikt i norrön tradition att diserna är en “grupp kvinnliga gudomligheter eller mytologiska varelser som är svåra att skilja från nornorna. De är kopplade till öde och fruktbarhet, och en völva i sagalitteraturen kan kallas spádís.” Och lite längre ner i texten: “Disernas funktion verkar närmast ha varit att värna äring och produktion på en viss plats. De är mer förbundna till landskapet och har en mer utpräglat beskyddande roll än de mer abstrakta fylgjorna. De senare är mer relaterade till en individ eller familj, medan diserna verkar vara primärt kopplade till en bestämd plats. Men vissa texter gör som vi sett ovan ingen skillnad mellan diser och fylgjor, eftersom båda är beskyddande andar i någon bemärkelse.”
Hon nämner också flera sagor där disablot nämns och påpekar också att i sagan Ynglinga saga nämns en disernas sal – dísasalr. Det är i disasalen kung Adil rider runt rummet på sin häst och hästen snubblar och kungen faller död ner.
Raudvere menar också att det står klart att diserna spelade en viktig roll i vardagen och dess ritualer och att de har en tydlig koppling till gudomarna, exempelvis genom Frejas tillnamn Vanadis.

Att det finns exempel på texter där det inte görs någon skillnad mellan diser och andra kvinnliga väsen påpekar också Åke Hultkranz i Vem är vem i nordisk mytologi, där han skriver: “Gränsen mellan diserna och andra kvinnliga övernaturliga väsen är mycket flytande.”
I alla fall tycks det ju se ut så för oss som långt i efterhand tolkar texterna. På den tiden människor levde i nära samspel med dessa väsen kanske distinktionen var knivskarp – vem vet.

Det ser ut som om traditionerna om diserna har varierat i olika delar av Norden. I Svealand var diserna förbundna med disablotet i samband med distinget i Uppsala i början av februari.

Så, jag vet inte om jag ska skriva så mycket. Jag känner mer för att presentera en liten Tor-kalvalkad i bildform.
Jag planerar att göra ett Tor-sidhuvud till bloggen lite längre fram också.

Tor är väldigt populär så det är lätt att hitta tolkningar av honom från många konstnärer och serietecknare.

Svart-vit Tor med binderuna på skölden.

Här har någon i ett akut anfall av nationalromantik framställt Tor i antik gudastil och försedd med kungakrona. (Sic!)

Inspirerad av Marvel Comics – eller vice versa?

Hittade ytterligare en bild i helgonikonstil där Tor ser alldeles from ut. Den fösta jag hittade finns publicerad i inlägget Tors dag.

Väldigt stiliserad. Den här dekorativa plattan heter Thor and Jormungarder.

Superhero-fantasy-stil.

Den här framställningen är också spännande. Jag tycker det är lite korsriddar-stil över den. Lite annorlunda sådär. Det är knappt man tror att det är Tor…

Och så kan jag ju inte låta bli att ta med den här. Illustrationen när Tor kläs till brud från äventyret då Tor och Loke ska hämta tillbaka Tors hammare Mjölner. Lägg märke till Loke som står och fnissar bakom draperiet. Vet inte riktigt vad han fnissar åt dock, för jag har för mig att Loke själv förklär sig till brudtärna…

Moder Jord.
Jorden själv och allt som lever på henne.
För hon är så underbar, så mirakulös.
Så fullkomlig i sin rundhet utan början och slut.
Hon är svår att beskriva med ord.
Men jag känner henne ofta.
Trygg, massiv, fullkomlig.
Jag brukar känna henne i magen.
Hon känns som en varm boll.
Lika rund som hon själv.

När jag letade efter en fin bild på nymånen till det här inlägget, så stötte jag på en bild som var så alldeles spektakulär att jag inte kan låta bli att ta med den också.

Månen är 23 timmar “gammal” när en astronom lyckas ta det här fotot just när flygplanet far förbi och strecket blir alldeles illrött av att den sjunkande solens sista strålar lyser upp det underifrån.