Att möta sin fylgja

Så mycket jag gått runt utan att veta!

Senaste tiden har jag kännt mig ganska mätt på häxböcker med wicca-fokus. Jag har börjat så smått att vända mig mot det fornnordiska, mot mitt eget ursprung. Ja, för såvitt jag vet har jag inget annat ursprung. De personer i släkten som har släktforskat har bara hittat nordbor, skandinaver, ”svenskar” (i den mån riket Sverige nu har funnits – det beror ju lite på hur långt tillbaka man kommer) så långt ögat når.

Jag har funnit något som gick rakt in i mitt hjärta. Likt en sjuten pil träffade den.
Jag pratar om Fylgjor.
I alla fall tilltalas jag av den tolkning av dem som gjorts av mer sentida historiker, om det verkligen var som de tror kan man kanske inte vara säker på. Eller kan man det? Jag har inte gjort så mycket efterforskningar än att jag vet det.
En fylgja som betyder följeslagare var just en personlig sådan, eller en personlig skyddsande, hur man nu vill uttrycka det. Den kunde visa sig antingen i djurgestalt eller i kvinnogestalt.
I Wikipedia står det: ”En människas fylgja uppenbarade sig i drömmar, men sades även kunna visa sig för en vaken människa. Om någons fylgja visade sig för personen var det ett varsel om personens död…När de som dött vandrat genom Helgrind och över floden Gjöll, har de nått fram till tinget där de ska få sin dom över sitt levende…När de sedan lämnar tinget möts de av sina fylgjor för att ledsagas till ”gudars gröna världar”, över floden Leipt i underjordens lycksalighetsfält, där fylgjorna iordningställt sköna hem åt sina skyddslingar.”

På andra håll står det att förhållandet mellan en människa och hennes fylgja ofta var mycket innerligt och nästan kunde liknas vid ett äktenskap. Jag tolkar det som att människor ”såg”, mötte eller på något sätt hade kontakt med sin fylgja och att hon var en slags guide för honom eller henne.
I Hallfred Vandrädaskalds saga då Hallfred befinner sig ombord på ett skepp och ligger för döden är han rädd för att möta sin fylgja.
Hallfred har nämligen gått över till kristendomen (något som har ganska stort fokus i sagan) och vill inte längre ha med sin hedniska bakgrund att göra.
Sagan berättar att båtens besättning såg en brynjeklädd kvinna komma över vattnet. Hallfred såg på henne och kände igen henne som sin fylgja. (Det här stärker ytterligare min tro på att människor hade kontakt med sin fylgja under livet och inte bara såg henne uppenbaras när döden närmade sig.)
Hallfred förklarade att han ”inte ville vid henne” och hon frågade då om någon annan av de närvarande männen ville ta henne till sig som fylgja. Hallfreds son ville det och det ansågs vara ett gott tecken att fylgjan stannade i släkten.
Jag har inte hittat Hallfred Vandrädaskalds saga i översättning på nätet utan bara på originalspråket isländska. Jag kan nu inte isländska, men jag hittade rätt ställe i sagan i alla fall och återger här en liten bit. (Om jag ”klippt” lite konstigt så beror det som sagt på att jag inte begriper så jättemycket av språket. 😛 )

Þá var Hallfreður nær fertugum manni er hann ætlaði til Íslands að sækja fé sitt. Hallfreður son hans var þá með honum. Þeir höfðu útivist harða. Hallfreður jós að sínum hlut og var þó sjúkur mjög. Og einn dag er hann gekk frá austri settist hann niður á ásinn. Og í því laust áfall hann niður í skipið og ásinn ofan á hann.

Þá mælti Þorvaldur: ”Er þér bróðir erfitt við orðið?”

Hann kvað vísu:

Hnauð við hjarta og síðu
hreggblásnum mér ási.
Svo hefir yðr að öðru
áfall tekið varla.
Meirr hnauð mínum knerri.
Mjög er eg vátr of látinn.
Muna úrþægin eira
aldan sínu skaldi.

Þeir þóttust sjá sótt á honum og leiddu hann aftur eftir skipinu og bjuggu um hann og spurðu hversu honum segði hugur um sig.

Hann kvað vísu:

Sprund mun hvítri hendi
hördúks um brá mjúka,
fljóð gat fremdar orði,
fjölerrin mjög þerra
ef dauðan mig meiðar
morðveggs skulu leggja,
áðr var eg ungu fljóði,
út um borð, að sútum.

Þá sáu þeir konu ganga eftir skipinu. Hún var mikil og í brynju. Hún gekk á bylgjum sem á landi. Hallfreður leit til og sá að þar var fylgjukona hans.

Hallfreður mælti: ”Í sundur segi eg öllu við þig.”

Hún mælti: ”Viltu Þorvaldur taka við mér?”

Hann kvaðst eigi vilja.

Þá mælti Hallfreður ungi: ”Eg vil taka við þér.”

Síðan hvarf hún.

Þá mælti Hallfreður: ”Þér son minn vil eg gefa sverðið konungsnaut en aðra gripi skal leggja í kistu hjá mér ef eg andast.”

Var det en sköldmö i stil med Brynhild som var Hallfreds fylgja?

Det ansågs att fylgjan ”gick före” sin männskliga skyddsling och att det var anledningen till att synska personer kunde varsna besökare innan de hade anlänt. De såg helt enkelt besökarens eller besökarnas fylgja/fylgjor innan människan själv kom inom synhåll.

När jag har sökt runt lite hittade jag på ett ställe en kort beskrivning av fylgjor och i kommentarerna under hade någon skrivit: ”Spännande! Jag undrar vad min fylgja skulle ha varit.” Jag tolkar det som ”skulle ha varit om jag hade levt på den tiden”.
Men de är ju inte borta! Jag känner mig övertygad om att de finns där. Vi har bara tappat bort hur vi ska göra för att möta dem. Delvis tror jag att bilden av dem har justerats genom historien. Jag kan gissa att när kristendomen etablerade sig ”blev” de (eller snarare gjordes de om) till skyddsänglar eller möjligen till personliga skyddshelgon (dock vet jag inte om ”vanligt folk” hade personliga helgon, det kanske snarare blev den kristna motsvarigheten till hamingja – om jag nu har fattat rätt om vad hamingja var)

Enligt den här bilden kan skyddsänglarna tydligen skydda medelst både svärd och böner.

Och alla har inte förlorat förmågan att möta sin fylgja. Jag har ju läst i era bloggar att några av era möter, ”ser” och kommunicerar med era personliga guider.
Det vill jag också göra!
Mitt i den vilsenhet i vilken jag just nu befinner mig tror jag att jag faktiskt hittat något som jag vill sträva efter.
Jag vill möta min fylgja!

Ps. Jag har också funderat lite på om Guldkompassens författare har tagit inspiration av fylgjorna när det gäller människorna och deras daemons.

Guldkompassens huvudperson Lyra och hennes daemon Pan – bild från filmen.